Vinnarna i Lauras novelltävling…

…är korade.

Vi efterlyste noveller på temat ”Då gjorde jag min röst hörd” från er läsare, och nu har vi utsett tre vinnare. Här avslöjar vi nu vem som vann En skrivarkurs på Folkuniversitetet (värde 3650 kr) och vilka två som får heltidsprenumerationer.

Här finns också de tre vinnande bidragen. Läs och njut!

Vinnaren i Lauras novelltävling är Helena Källerman, Stockholm

För att hon vräker ur sig känslorna eller håller dem stramt tillbaka med hjälp av små och stora ordfinesser. För att hon skriver på sitt eget sätt, obunden av skrivregler, och serverar oss känslor av både torr och drypande bitterhet, djup ångest och frustration. Helena Källerman målar fram en känslig och ovanligt innerlig berättelse med sin penna.

Här är hennes bidrag:

 

 

 JAG TAR UT DET PÅ BRÄNNÄSSLORNA

Jag har nog varit mest förbannad på att han lämnade mig med allt. Med det praktiska. De kroppsliga ömhetsbevisen hade avtagit i takt med att år lagts till år. Intellektuell stimulans begränsades till korta kommentarer vid kvällsnyheterna. Vi var nöjda med det. Hade till och med kommenterat och skakat på våra huvuden åt de par runt om oss som gått skilda vägar. Där mannen bytt upp sig till en yngre modell. Vilket verkar ha varit det vanligaste i vår umgängeskrets.

Sanningen å säga kanske jag även var förbannad över att det verkade så lätt för honom. Att gå vidare till henne. Från mig. Och det liksom mitt i ett steg.

Vi hade hittat vårt smultronställe bara några månader tidigare. Utanför Eskilstuna, bredvid ett sandtag, inte så lång från badplatser. Utrymme för barn och barnbarn att hälsa på. En lagom prislapp.

När vi sedan satt på var sin sida av köksbordet för att dela upp vårt liv var det jag som fick ta befälet. Han hade tagit beslutet, nu verkade det vara mitt jobb att driva igenom det. Hur ironiskt kan livet bli?

Jag har tillbringat semestern här. Trimmat upp en övervuxen trädgård. Väntat på barnen som uppenbarligen är för upptagna för att besöka sin mor den här sommaren. Thailandsresor till svärföräldrar med nyinköpta strandhus. Egna torpprojekt. Nyfödda barn som inte klara långa resor. Lille Lukas fotbollsturnering i Göteborg.

Så jag har rensat. Och hanterat. Och pratat med mig själv.

Har försökt ringa några väninnor men känt att jag inte har kunnat uttrycka det jag egentligen vill. Ett jättevrål. Jag har hört mig själv med glättig röst besvara frågorna med:

– Nejdå, jag klarar mig.

– Det ska bli skönt att bara ta hand om mig själv.

– Ja, nu kan jag ju få sova ostörd igen. Snarkningarna – du vet säkert hur det är…

– Nej, inte behöver du komma på besök. Barnen kommer hit med barnbarnen.

– Men jag förstår honom egentligen. För inte är jag så rolig att vara med när man jämför med en ung… akademiker…

Inte bara glättigt. Lögnaktigt också. Lojal till max om man bortser från kommentaren om snarkningarna.

Jag tar ut det på brännässlorna. Trädgården är full av dem. De sticker upp där man minst kan förutse – och även där de syns är de luriga att få bort. De sticker till även genom handskarna jag har för att skydda mina händer mot just svidande smärta. Och mot jord så klart.

De har växt sig höga. Klipper man av dem längst ned får man se till att inte få dem över sig med de brännande bladen svepandes på en axel eller på en linnesnaken skuldra. Dessutom bränns de även när de har klippts ned. Jag försökte att dra ned dem med trimmern, men de skvätte då istället mot mina smalben vilket inte var mer behagligt.

Idag har jag lyckats bränna högertummen. Man kan tro att tumtippen borde vara härdad vid det här laget, men just som jag grävt fram några hallonbuskar, rensat fram jordgubbsplantorna och skulle ge mig i kast med att rensa rent häcken lyckades jag på något sätt greppa tag i en rejäl nässla. Fortfarande fem timmar efteråt när jag skalade min middags färskpotatis känner jag stickandet. Irriterande. Men det är bara att bita ihop. Livet är irriterande. Och orättvist.

Jag sneglade in till grannarna när jag stod vid häcken. Nog för att min trädgård är övervuxen, men jag har heller inte haft mitt ställe speciellt länge. De som bor närmast mig verkar helt ha låtit sin förfalla. De har en modern stuga, mulltoa och parabol. Men de har också ett fält av numer överblommade lupiner och ett hav av brännässlor. De sträcker sig från vår gemensamma häck och en bra bit bortåt. Jag ryser när jag ser dem. Himmel vilken smärta det vore att…

Jag sitter på kvällarna med ett välbehövligt glas vin. Tittar på tv. Ibland ringer jag till honom. Lyssnar till hennes unga röst när hon svarar. Jag vill skrika åt henne. Vill vråla när han svarar. Men jag lyssnar. Till deras fåniga ”hallå?”. Lägger på. Munnar i mig mer vin från boxen i hörnet.

Jag har skrivit brev som jag inte skickat. Både till väninnorna som inte förmår förstå att jag behöver dem trots att jag säger det motsatta. Och till barnen, de förfärande förlamade små kräken. Jag har komponerat hatiska ordharanger till det nyförlovade paret ¬– EN månad efter att han flyttat ut från vår villa. Den nysålda villan. Vår i trettio år. Mörk vinter i ytterligare trettio. Om man nu lever så länge. Jag gick till en terapeut. Det ska man visst göra sa de på Previa dit företaget jag jobbar på skickade mig ”eftersom det ändå ingår i försäkringen” som min unga chef sa till mig. Jag frågade aldrig om jag såg ut att behöva en terapeut – men så har jag aldrig varit mycket för att ifrågasätta heller. Nina, min söta hjärndoktor, frågade hur jag mådde. Hon fick samma svar som alla andra. Hon sade att det var viktigt att jag fick ur mig min sorg. Att jag inte behöll allt inom mig.

Jag tar ut det på brännässlorna.

De dör under mina händer. Jag har blivit skickligare på att mörda dem. Jag döper dem först. Sedan dömer jag dem. Lars – du ska dö. Eva – du ska dö. Petra – du ska dö. Robin – du är en pion. Du får leva.

Ekorren börjar bli min vän. Min kära farbror Harry har talat om för mig att de inte är att lita på. Att man inte ska mata dem eller så för de är skadedjur. Inte så som min ex-make skadande för människor. Utan för fåglarna. Ekorrarna stjäl okläckta ägg ur fågelbona. Det är elakt.

Jag ställer ut resterna av min middagsmat på ett fat på trappen utanför dörren. Varje morgon när jag vaknar är fatet länsat. Jag tänker att det är till de stackars sommarkatterna. Men vet att jag gör tvärtemot det min Harry rekommenderat. Och njuter av det.

Jag tar ut det på fåglarna.

Jag har slutat ringa till vännerna. Har slutat höra av mig till barnen. De vet var jag finns om de behöver mig. Som om de skulle behöva mig. Jag sitter ju bara här. Utbytt. Som ett sönderrostat avgasrör på en Volvo 740. Och telefonen är tyst tillbaka. Som om den tar ut det på mig.

Trädgården är praktfullt återställd. Inte en nässla eller ogräs eller fula lupiner så långt ögat kan nå. Så länge man låter ögonen hålla sig inom mina tomtgränser vill säga. Mitt nästa projekt är äppelträden. Ett av dem lutar in över till grannen, och även där har Harry gett mig råd; beskär buskar och träd när de avlövats. Alltså på våren eller på hösten. Men jag vill klippa av, beskära, förvackra och perfektionera nu. Inte vänta. Jag bestämmer mig för att idag är dagen då det ska ske. Äppelträdet ska införlivas i min strukturerade trädgård. Inte kan det ta sig friheter att växa hur som helst. Som om mina tankar om skönhet och mening med trädgård som en ögats fröjd inte skulle ha något med saken att göra.

Jag har vässat min sekatör eftersom jag inte har en riktig trädbeskärare. Sekatören är mer exakt. Och jag har fått lära sig att det är viktigt att beskära träd rätt så att de sedan växer i den riktning man bestämmer att det ska växa. Så jag vill vara nära. Sedan att jag suttit sönder mina glasögon – det är en annan sak.

Jag klättrar upp i äppelträdet, tråcklar mig fram mot de grenar som hänger över till grannen. Jag klamrar mig fast vid stammen först, men inser att jag måste ut på grenarna för att klippa rätt. Jag ålar mig smidigt ut, väl där – med hela kroppen in på grannens tomt – ser jag ned. Rätt i havet av brännässlor. Jag hör ett knak. Ett till. Och jag gör min terapeut till viljes. Samtidigt som jag landar mjuk i havet av brännande blad. Får jag det ur mig. Skriket. Vrålet.

2-3 plats. Av Barbro Lindström, Östersund

DÅ GJORDE JAG MIN RÖST HÖRD

Utanför mitt fönster kan jag se den stora björken, löven fläktar lite sakta och mellan kvistarna kan jag se en blå himmel och jag gläds åt att ännu en solig dag väntar mej. Från det öppna fönstret kan jag känna lukten av sommar. Jag har ingen brådska idag, jag har semester i flera veckor, det finns inga måsten.

Blundar ett slag och tänker på den där dagen då hela mitt liv tog en ny och oväntad vändning. Det var en av dessa oändliga lördagar då jag håglöst skulle ta mig en promenad, gå hem och sjunka ner i soffan, gråta en skvätt, kanske ringa nån av barnen och konstatera att de inte hade tid med mej och även konstatera att det faktiskt gjorde mig detsamma.

Då ringde min arbetskamrat Anna. Hon skulle åka på auktion och undrade om jag ville följa med. Ja vad skulle jag säga. Jag hade faktiskt ingenting att göra och egentligen skulle jag väl vara jätteglad att Anna ringde. Det var inte så många som var kvar längre. De flesta av mina gamla vänner hade ledsnat för länge sen, i början hade de frågat och kommit med förslag, de hade dykt upp oanmälda och de hade bjudit hem mig, likgiltigt hade jag tackat nej till allt umgänge. Och nu som sagt, var det nästan bara Anna kvar.

Mitt bland sängar och nattygsbord stod en gammal chiffonjé. Den var avskavd i färgen, hade klumpiga ben, lådor med vackra gamla handtag, en liten dörr framför ett mörkt litet utrymme. En sån där hade min mormor också, tänkte jag. Jag smekte det gamla trävirket, den luktade gott. Plötsligt kom det för mig – den här ska jag ha. Jag frågade Anna:

– Vad tror du att den där chiffonjén går på?

– Beror på, den ser ju väldigt gammal ut, men ibland är det just det som lockar. Vadå, är du intresserad, sa hon skrattande.

– Ja, det är jag faktiskt. Jag ska köpa den där, kosta vad det kosta vill.

Timmarna gick. Det ena föremålet efter det andra bytte ägare. Så äntligen ställde sig auktionsutroparen framför chiffonjén:

– Vad får jag för den här?

– TVÅTUSEN KRONOR, skrek jag.

– Hörde jag rätt? Var det nån som sa tvåtusen kronor?

– Ja det var jag. TVÅTUSEN KRONOR, skrek jag igen.

– Finns det fler bud?

Hela publiken var knäpptyst, de började sträcka på halsarna för att se vem som ropat.

– Ja men då säger vi väl så då. Första, andra, tredje. Såld till damen för tvåtusen kronor.

– Men herregud, du skulle ha börjat med 200 och sen höjt budet. Så där gör man inte på auktion, sa Anna. Och var ska du ställa den?

– Mitt på golvet i vardagsrummet om det inte går nån annanstans. Gud, jag känner mig alldeles varm och lycklig. För första gången sen min man dog har jag känt att jag ville ha något, att jag blev glad av det.

– Ja men då så, sa Anna. Det var ju huvudsaken.

Min son kom med släpvagn och flåsande och flämtande fick vi upp den tunga pjäsen till tredje våningen. Och den fick faktiskt bara plats mitt på golvet i mitt vardagsrum. Jag öppnade lådorna en efter en, i den sista fanns ett litet papper. När jag vecklade ut det såg jag att det var ett brev.

Brevet var skrivet av en gammal dam som ägt chiffonjén. Hon hade bott i en stuga på landet i hela sitt liv. När hon skulle flyttas till ålderdomshemmet fick chiffonjén inte plats. Hon hade fått den som hemgift och den hade varit hennes enda finmöbel i många år. Nu ville hon berätta sin och därmed möbelns historia för den som nu var ägare.

Jag skulle vilja att den kom hem igen, slutade brevet.

Äntligen hade jag hittat något att intressera mig för! Jag satte igång direkt med efterforskningar om brevskrivaren. Rätt snart fick jag veta att hennes hus låg cirka 7 mil från stan och en vacker höstdag åkte jag dit och fann ett fallfärdigt vanskött torp. Åter kom det för mig: jag vill ha det här huset. Ganska snart hade jag fått reda på ägaren, tantens sonson. Efter livlig korrespondens och många telefonsamtal kom vi överens. Jag skulle få köpa huset. Han gav med sig när jag läste upp brevet och han tyckte precis som jag att chiffonjén borde få komma hem igen.

Så nu ligger jag här i mitt lilla hus. Och om jag vrider huvudet aldrig så litet så ser jag den fina gamla chiffonjén som numera är upputsad och glänsande. Mitt liv har fått ett helt nytt innehåll; jag målar och tapetserar, jag odlar och rensar. Jag är faktiskt lycklig.

Jodå, jag går på auktioner ganska ofta nu för tiden. Och nu kan jag förstå att folk blev alldeles perplexa när jag den där gången gjorde min stämma hörd och vrålade TVÅTUSEN KRONOR som första bud. Det är det ju ingen som gör!!!

2-3 pris: Anna Liljegren

CHRIS REA SPELAR ROAD TO HELL

Jag hör det knappt längre, orden blandas ihop, jag har svårt att uppfatta, vad betyder orden, jag är bara 15år.

Men är det något jag ska minnas i alla år så är det Chris Rea, om allt annat sakta suddas ut, blir suddiga minnen, onda minnen så kommer Chris Rea alltid att vara klar, som ett minne på att det verkligen hände, han var där, ett tyst vittne till det hela…

Vi var ett helt gäng, skulle bara ut och äta och se magdans, allt med Turkiet var fascinerande, värmen, språket, folket…

Jag hade varit hemma hos honom förut, fast då var mamma med, nu skulle han bara förbi för att hämta något, på vägen till mitt hotell.

– Kom med in, sitt inte i bilen själv.

Hur det sedan blev som det blev är en enda dimma, Chris Rea i bakgrunden, och hur han försökte tränga in i mig. Jag var 15 år, visste knappt hur en penis såg ut, kyssar och smek blev slag och spott.

– Skrik, hora, tror du någon hör dig din jävla turist, grannarna tror vi knullar, fattar du?!

Kläder och smycken inlåsta i garderoben, och ingenstans att fly. Ingenstans…var var mamma? Var var min trygghet, vad gjorde jag här?

Jag minns mina sidentrosor, mjuka och alldeles för stora, en platt kropp, smala höfter och inga bröst, ingen aning om vuxenlivet, ingen aning om vad denna taniga kropp kunde göra denna vuxna man. Gråt och bön tystnade under slagen och blev till hulkningar:

– Snälla, snälla låt mig gå…

Men vart skulle jag gå? Vi kom i hans bil, vi var i hans hus!

Vart skulle jag gå?

Han tvingade isär mina ben, lät sin tyngd komma över mig, trängde in i mitt trånga torra inre, smärtan var olidlig, jag tvingade in min knytnäve in i munnen för att inte skrika, inte få händerna om min hals att trycka hårdare.

Plötsligt blir allt svart, jag blir inföst i badrummet för att tvätta av mig.

När jag ser denna utsatta flicka i spegeln brister allt. Vad har jag gjort, vad har han gjort?

Rädsla blir till hat, tårar till action, förlamenhet till handling. Jag öppnar dörren, går mot den låsta porten, låser upp och går ut i natten.

Försent upptäcker han mig.

Gående mot staden med ett lakan om min lilla späda kropp vill han att jag kommer tillbaka in, men nu är tigern vaken, flickan död. Jag gör min röst hörd och ger av ett läte som får blodet att frysa till is. Hundarna börjar skalla, lampor tänds.

Jag skriker ut min smärta, låter vrålen eka mellan de små vita husen, låter skriken bära mig, långt långt bort, till tryggheten, till mamma.

Copyright © 2009 Laura · Om cookies · Integritetspolicy · Om Allers förlag · Annonsera